Bakgrund

Kinnbäck är en av Västerbottens äldsta byar. Hur gammal vet ingen med säkerhet, men har på något sällsamt sätt undgått tidens härjningar!

Om vi kort gör en utblick långt tillbaka i tiden, kan vi därmed befästa den urgamla grund denna bygd vilar på. Det äldsta beviset på hög ålder är det vackra gravröset norr om byn. Expertisen säger att det är ett gravröse för ”obränt lik”. När det gjordes vet man inte. Kanske var det tretusen år före vår tideräkning.

Av vem och varför? Det vet man naturligtvis inte heller. Men man vet att det fanns människor på denna plats vid den tiden. Rösets storlek talar för att det fanns en ganska stor befolkning. Kanske kan framtidens forskning kasta ljus över dessa frågor. Till dss att så kan ske är det angeläget att detta monument får vila ostört. Det hedrar Kinnbäcks befolkning genom tiderna att någon okynnesplundring inte förkommit i detta röse.

Vetskapen om att det långt före vår tideräkning på denna plats fanns människor ger oss en vidgad utblick för våra tidsstudier. Vår bygd vilar på en urgammal grund, som en gång utgjorde de yttersta skären i det dåtida stora havet.

Dokumentation

Kinnbäck är en gammal by. Den omnämns så långt tillbaka som 1543. Nutidens bilister stormar förbi Kinnbäck längs E4:an utan någon större tanke på sammhällets historia, dess framtid, dess människor och deras funderaringar.

När vi bybor i Kinnbäck nu bestämt oss för att dokumentera byns historia, vill vi begränsa dessa ”hågkomster” till att omfatta de två senaste seklena. Det vill säga, 1800- och 1900-talen. Vi gör denna begränsning av två skäl. Dels saknas den expertis som krävs för en forskning längre tillbaka i tiden, dels anser vi att den utveckling som befolkningsmässigt skett under den stipulerade tidsramen inte bara är tillräckligt krävande utan också tillräckligt intressant för att täcka de abitionskrav som gruppen ställer.

Dokumentationen sker i den fasta övertygelsen att denna gamla bygd skall fortleva. För generationer framöver bör det då vara en tillgång att bakgrunden är urgammal. Förhoppningen är då också att vår enkla dokumentation kan vara till gagn och därmed också utgöra en tillgång för fortsatt forskning.

Studiegruppen

Dessa bybor samlades vintern 1992 i syfte att dokumentera minnen från gamla tider: Göte Lundgren, Thorsten Lindfors, Lennart Johansson, Erland Holmbom, Verna Karlsson, Maria Tjärnlund, Alma Lundqvist och Elsa Johansson.

Gruppens deltagare har samtliga personliga minnen av utvecklingen i Kinnbäck med omnejd, från ett alltomfattande bondesammhälle till ett pendlingsområde. Men detta är enligt forskarna ingenting nytt. Genom seklernas gång har olika forskargrupper kommit, bosatt sig och lämnat spår, men av olika skäl dragit vidare. Så har nya släkten och folk kommit och gått. Det är något av denna vågrörelse vi idag ser på vår landsbygd.

En trägen skara har under vintern 1992 arbetat med byns dokumentation. En del av dessa har flyttat till angränsade bygder. De flesta är dock födda och uppväxta i byn och är känslomässigt och släktskapsmässigt intimt förbundna i kretsen av denna samhörighet. I denna enhet ingår även som medlemmar alla de människor som bott i Gravlund och Perstorp. Även dess byar har fått en separat släktförteckning utgör de tillsammans med övriga Kinnbäcksbor en enhet i denna dokumentära skildring.

Reviderad 2023

Under 2023 beslutade Kinnbäcks byagårdsförenings att påbörja en revidering av Kinnbäcksboken från 1992. Föreningen såg vikten av att modernisera sättet man bevarar byns historia på. Istället för att trycka en ny fysisk upplaga kommer boken nu att uppdateras löpande, och allt innehåll kommer att vara tillgängligt på Kinnbäcks hemsida. Detta steg innebär att byns historik och utveckling blir tillgänglig för en bredare publik och för framtida generationer.

Antalet hushåll med permanenta invånare i Kinnbäck har nått 12, där fem av dem består av helt eller delvis pensionärer. Resten av invånarna arbetar inom skilda sektorer som hemtjänst, försäkringskassan, byggbranschen, skogsarbete och hundvård.

Sedan den ursprungliga utgivningen av Kinnbäcksboken har många fastigheter bytt ägare, med flera renoveringar och underhållsarbeten längs vägen.

Under sommarmånaderna förvandlas Kinnbäck till en livlig by då antalet besökare till sommarstugorna skjuter i höjden, vilket leder till en nästan dubbelt så stor befolkning.

Kinnbäck har ett aktivt företagslandskap med många lokala aktörer, däribland Lisbeths ull, Kinnbäcks skärgårdsturism och industriservice, Kinnbäcks Skogsentrepenad AB och DAJO Skog & Maskin AB.

Inom byns föreningsliv har byagårdsföreningen en central roll. De tar hand om byagårdens aktiviteter och sköter även tjänster som sophantering och gatubelysning. Deras evenemangskalender innefattar allt från paltförsäljning och surströmmingsfester till loppmarknader. I Kinnbäck finns även andra föreningar såsom Byamännen, diverse vägföreningar och båthamnsföreningen.

En hjärtlig tradition i byn, initierad av Urban Asplund 1994, är den årliga grillfesten där byns invånare samlas för ett mysigt knytkalas. Varje år turas hushållen om att vara värdar, och vid dåligt väder flyttas festen smidigt till byagården. Även om traditionen pausade under pandemiåren, fortsätter byborna att njuta av denna årliga samling år efter år.

Kinnbäck, Västerbottens utpos mot norr

Av någon anledning har Kinnbäck fångat historieskrivarnas speciella intresse. Orsaken kan vara den att byn utgör den nordligaste kustbyn i länet. Man har velat markera det egna länets och landskapets utpost mot Norrbotten.

Under 1800-talet levde och utvecklades en till antalet liten men livskraftig grupp bönder, som i sin livsgärning utgör monument över viljan att forleva som släkte och sammhällsbyggare. Deras arbete och planering var alltid långsiktig. Det hör ihop med bondeyrkets säregna natur. När vi studerar dessa människor som så envist kämpat för överlevnad och utveckling, får vi samtidigt bilden av livets realiteter under mycket hårda villkor.

Ur jordaböckerna är hämtad uppgiften att år 1543 fanns i Kinnbäck fyra bönder. Det är också antecknat att dessa fyra bönder var alla likvärdiga beträffade odlad jord och antalet husdjur. Genom seklerna därefter synes dock en viss utkristallisering skett, så att det under 1800-talet och i början av 1900-talet fanns några ”större” bönder.

Resten av befolkningen var småbrukare. Det är av denna anledning ganska naturligt att dessa större hemmansägares åsikter kom att väga tungt i byangelägenheterna. De kom också därmed att mer än övriga leda utvecklingen i bygden.

Därför ägnar vi jordbruket och bönderna ett särskillt avsnitt i vårt dokumentationsarbete.

Teckning som förevigat Kinnbäcks by

Carl Johan Plageman, kemist och apotekare i Stockholm, vistades tiden 1833-1856 i Skellefteå. Vid sidan av sitt yrke var han också mycket skicklig tecknare. Han teckningar kännetecknas av stor exakthet. I hans efterlämnade samlingar finns bland annat en teckning, ritad 1839, som föreställer Kinnbäcks gästgiveri före branden 1848.

Kinnbäcks gästgiveri anges som det sista i Västerbotten mot norr utefter kustlandsvägen.

Bilden visar bland annat en taktäckt storhässja i ändan av en långloge. För det mesta var det råg som torkades i dessa storhässjor. Det finns också bland de många husen en salpeterlada. Salpeter levererades av gästgivare Kinnman i Kinnbäck till just Plageman i Skellefteå.

Salpeter och pottaska användes vid kruttillverkning och var därför en mycket viktig produktion under de många krigen Sverige förde.

Plagemans vistelse i Skellefteå var också föranledd av att lära allmogen salpeter- och pottaskatillverkning.

Brand uppstod en varm, torr och blåsig sommardag då en av byns kvinnor gjort upp eld utomhus. Gästgiveriet och tre salpeterlador blev lågornas rov. Det enda huset som blev kvar vid stora branden var ett äldre härbre som nu är flyttat till annan plats. Gården byggdes upp på nytt år 1850.

Kvinnan häktades för anstiftan till branden och sattes in på vatten och bröd. Hon fick böta 6 eller 7 riksdaler silvermynt.

När hon sedan släpptes från häktet vägrade hennes gubbe att hämta henne med häst. Gumman fick gå till fots från häktet i Skellefteå den cirka fem mil långa vägen till Kinnbäck. Sägnen säger att den som blev ansvarig för branden var Lena-Stina Johansdotter, född 1817 (farmor till Viktor Lundqvist).

Jordbruket – modernäringen genom tiderna

År 1543 fanns i Kinnbäck fyra bönder. Dessa var Mårten Andersson, Kettil Andersson, Anders Larsson och Nils Jonsson. De var bönder med jämnstora gårdar, som hade 3-4 kor och cirka 2 hektar (4,94 acres) odlad jord.

Vi har säkert Gustav Vasa att tacka för dessa statistiska uppgifter. Han var en mästare i att finna inkomstkällor till det nästan bankrutta Svea rike. Han uppfann och genomförde ett skattesystem. Bönderna registrerades och taxerades noga. På detta sätt och genom bevarade handlingar har vi fått värdefulla befolkningsuppgifter från svunnen tid.

Redan efter 30 år fanns fyra nya bönder i Kinnbäck. En av orsakerna kan vara de många utskrivningarna till krigstjänst som resulterade i en snabb omsättning av husbönder på gårdarna. En uttaxering till Älvsborgs lösen 1571 ger oss en detaljerad bild av egendom och förmögenhet. En tiondel av förmögenheten uttogs som skatt till detta ändamål. För Kinnbäck gällde följande:

Bengt Nilsson med sina sju kor och en förmögenhet på 91 mark således den mest förmögne i Kinnbäck. En mark var värd cirka 8 öre.

I slutet av 1600-talet genomfördes Indelningsverket med skyldighet för bönderna att hålla soldatrote. Kinnbäck hade rotenummer 128. Den förse soldaten hette Anders Ersson.

År 1749 förrättades så kallad ”jordrannsakan” i Västerbotten. Både åkermark och åbyggnader granskades och protokollfördes. Misskötsel och vanhävd kunde rendera till påföljd.

I Kinnbäck fanns nu bara tre bönder. Deras namn var Erik Persson, Per Olofsson och Olof Nilsson. De var dock förhållandevis rika bönder. I medeltal fanns elva kor per gård. De lokala besiktningsmännen visade viss välvilja i sina protokoll. Om en av Kinnbäcksbönderna är antecknat: ”Intygades ännu ej hava hunnit särdeles åbyggnad förrätta. Dock är hopp att han hädanefter sin skyldighet häruti efterkomma.” Samma år, 1749, noterades att sågkvarn fanns i Kinnbäcken, ”som sågade bräder”.

De kom på gamla stigar

Genom giften var många bybor i Kinnbäck släkt med varandra. Detta gav ett gott och spontant umgänge grannar emellan. Att hälsa på helt apropå, utan särskilt ärende, var urgammal sed, som många äldre saknar i dag. Det hörde till dagsrutinen och uppmärksammades endast om det av någon anledning blev långvarigt avbrott i besöken. ”Är han klen som inte syns till?”.

Så minns vi till exempel farbror Knut (Knut Johansson). För hans del var söndagsmorgonen en lämplig tidpunkt att hälsa på grannarna. Hembestyren med djur, ved och vatten var undanstökade, och någon timma var ännu kvar innan högmässan började. Den tiden tillsammans med friheten från plikter ville han ägna åt samspråk med någon granne och vän. Allt är äkta och utan krus. Men det låg en liten andakt även i den ritualen. Han blev god berättare och kunde genom att återge gamla skildringar knyta samman generationerna. Vi utgör en kedja, och vi kände länkarnas styrka när farbror Knut berättade.

Efter en lagom stunds samtal hade mor kokat kaffe. Det är också gammal sed att kaffet serverades där gästen satt innanför dörren. Det heta kaffet slogs på fat och dracks med fatet balanserades på vänstra handens fingertoppar, och på bit naturligtvis hugget från toppsocker. Besöket drog aldrig ut onödigt på tiden. Man skildes i känslan av styrkt samhörighet. Nu väntade högmässan i bönhuset.

Farbror Nyström (Axel Bernhard) var en annan profil i byn. Han hade varit i Amerika, men återvänt tillbaka hem. Bara detta skapade en gloria av äventyr och bragder runt honom, som var oemotståndlig för oss yngre. Mycket fanns att beskriva som vi aldrig skulle få se i vår gråa by. Mystiken och okontrollbarheten fängslade på ett säreget sätt. Tänk, att han bott i detta sällsamt stora land, och nu satt han som gäst i vårt kök! Det var inte utan att man var lite ”hev” att ha besök av en sådan gäst!

Farbror Viktor (Lundqvist) var en god representant för den gamla okuvliga generationen. Han arbetade vid sågen i Avan. De långa dagsverkena hade gjort honom seg och uthållig. Han färdades vintertid på en dåtidens träspark. Det var ett fordon som borde få sin egen beskrivning. Den var bred som hästarnas stötting och följde deras medrand.

En dag hände nu detta. Trött efter en lång dags slit gick Viktor till sin spark, och till sin förtret fann han att den var borta!

Men det var nysnö och Viktor kunde följa spåren. Det blev en lång promenad. Inte förrän i Högsböle slutade spåren. Då hade Viktor spårat över två mil. Där vid en gård stod också sparken parkerad. Inne i köket satt luffaren som tog sparken…

Det var förmodligen inte så roligt att vara luffare just då. Men historien lär oss vilken seghet och envishet som behärskade denne man som efter fullgjort dagsverke gjorde denna resa till fots. Vi lär oss också vilken ansträngning en god träspark kunde vara värd i gamla tiders vintrar.

Ibland sågs också Hugo Johansson komma på byavägen. Han var på gamla dagar ensam och skötte gård och hushåll på egen hand. Han var en originell man som ofta citerade bibeln i samtalen: ”Sörj icke över mig, sörj över dig själv och dina barn!”.

Hugo var en godmodig man, som sörjde för att allt gick sin gilla gång i livets olika skiften i Kinnbäck.

Kinnbäcken – byns livsåder

Mitt genom byn rinner Kinnbäcken. Den har sin upprinnelse och källa i Stavsjön. Detta säger oss att dess lopp är ganska kort. Landhöjningen har dessutom gjort bäcken ännu kortare. Genom byn har den en betydande fallhöjd, vilket gör att bäcken har ett hastigt och muntert förlopp till dess den famnas av det lugna havet.

Kinnbäcken har genom tiderna haft betydande reella uppgifter i människans tjänst i egenskap av energikälla.

Två värv var livsviktiga för forntidens människor. Bonden sådde och skördade sin säd, men för sädens omformning till livsmedel krävdes en kvarn. För att man av skogens fura skulle kunna förfärdiga bräder och plank för husbygge var sågen oundgängligen nödvändig.

Vattenhjulet gjorde dessa behov realiserbara. Mycket tidigt byggdes också såväl sågverk som kvarn.

Föregångsmän i Kinnbäck var i detta avseende bröderna Lundberg. En av bröderna var sjökapten och ursprunglig ägare till Petrus Erikssons, nuvarande Urban Asplunds, gård. Han var också skeppsbyggare och handelsman. Den andre bar titeln sågverksinspektör och var partredare till brukspatron Degerman. Det var således synnerligen erfarna och dugliga män som anlade kvarn och sågverk i Kinnbäcken.

Kvarnen hade tidigare stått högre upp vid bäcken. Nu kom den att lyftas nedströms och över ån i närheten av den gård som blev Algot Hortlunds.

Bröderna Lundberg byggde flera hus i anslutning till såg och kvarn. Dessa kom dock att eldhärjas. I dag finns av denna bebyggelse endast en gammal bagarstuga kvar.

Under ett sekel var dessa anläggningar igång i människans tjänst. Det fanns också en spånhyvel med eget vattenhjul. Den fyllde en viktig uppgift genom att producera takspån.

Före anläggningen i Kinnbäcken fanns ett sågverk i Harrbäcken vid rågången mellan Kinnbäcks och Avans skifteslag. Kinnbäcksanläggningen kom dock att ligga bekvämare till för byborna.

Efter vattenhjulet kom ångmaskinen en period som energikälla. Sedan prövades också en tid tändkulemotorn som drivkraft. Som sågkarlar noteras bland annat Bror och Viktor Lundqvist. Sågen drevs som andelssåg, med nyttjanderätt efter skattetal.

Någon gång under 1920-talet tystnade både såg och kvarn för alltid. Då fick bäcken tumla i tomning. En uppgift för Kinnbäcken stod dock kvar sedan maskinerna tystnat. Det var by-kvinnornas klädtvätt. Den sköttes på gammalt sätt ända till dess att den moderna tvättmaskinen tog över.

Men Kinnbäckens självpåtagna uppgift att ge liv och vårglädje i byn kvarstår.

”Bäckens glada sång vill vi ha kvar”, säger Kinnbäcksborna.

1940 fanns här arton gårdar med husdjur; tio i Kinnbäck och åtta i Gravlund-Perstorp. Mjölkpriset i slutet av 30-talet och in på 40-talet var omkring 20 öre per liter, smörpriset omkring 2:50. det ökade dock ganska snart tilll 3 kronor per kilo.

Eftersom det inte fanns elektricitet, så var det handmjölkning som gällde. Efter mjölkningen skulle mjölken separeras (skilja grädde från mjölken) i separatorn. Enligt beräkning gick det åt 26 liter mjölk till ett kilo smör.

Ända till långt in på 50-talet släpptes korna ut på skogsbete. Kalvarna hade sitt sommarbete ute på någon av holmarna i havet. Några gick över landbacken till en plats vid havet där det var närmast för kalvarna att simma över. En annan mötte med båt. Inget arbete var för besvärligt.

Fåren hade sitt sommarbete ute på Kinnbäcksnäset. Det var en stor dag när karlarna samlades strax före Mikaeli för att i samlad trupp hämta hem fåren. När fåren var återfunna samlades de upp i en fålla vid en gård, så att var och en av ägarna kunde få hem sina får. Varje gård hade sitt speciella märke som igenkänningstecken.

De spannmål som såddes var korn och havre som tröskades på hösten med inhyrd tröska. Det behövdes 3-4 man i arbete för en tröskardag. Efter några år hyrdes en skördetröska som var mer tidsbesparande, men som fordrade en del ombyggnationer av utrymmena där säden skulle torkas.

Men allt är föränderligt. Många unga slutar med jordbruket, många äldre orkar inte fortsätta, och att börja investera i moderna redskap som traktorer med mera är inte lönsamt. Inom byn finns inte en enda ko, inte en jordbrukshäst. Det är nu år 1991 och epoken jordbruksbygd för Kinnbäcks del är över.

Från byabön till TV-gudstjänst

Kristlig verksamhet och tradition i Kinnbäck

Sedan urminnes tid har det varit sed att samlas till byabön om söndagarna. Sammankomsterna ambulerade från gård till gård. Det var också vanligt att dagens värdfolk bjöd på kaffe. Arnfeldts, Hammarstens eller Roseni betraktelser var långa och tröttande, särskilt för barnen. Men det gällde att sitta tyst och andäktigt lyssnande. Respekten för religionen gällde från barnsben och livet ut, hur än sedan liv och leverne förflöt. Men efter högmässan var det gudagott med en kopp kaffe. Då var det också ett behov av att få återknyta till mera jordnära ting.

På 1930-talet kom emellertid radion. Den medförde, bland allt positivt, det negativa att byabönen splittrades. Man fick lyssna till kända prästmän, körer och musik, och man kunde njuta av detta hemma. Konkurrensen till lekmännens torra högläsning blev för stark. Byabönerna upphörde.

Nu fanns i Kinnbäck det kombinerade skol- och bönhuset. Detta blev från och med 1950 enbart bönhus. Det utnyttjades till samlingar där präster eller predikanter ledde sammankomsterna. Så sker än idag. På sommaren firas en särskild sommarhögtid, som fortfarande samlar många bybor i Kinnbäck med omnejd.

Sedan gammalt har det också varit tradition att fira en sommarsöndag på Rönnskär. Rönnskär var den gamla fyrplatsen ute till havs med fast personal. Där fanns också ett kapell.

Fyren har visserligen slocknat, men samlingen i Rönnskärs kapell fortgår. Där finns många sommarstugor vars ägare tar emot sina gäster än i denna dag. Dit ut styr många båtar från byar längs kusten. Att styra farkosten till havs och mötas på den vackra sagoön Rönnskär är en upplevelse. Havets friska fläktar lyfter vardagsbekymren. Det känns som frihet. Rönnskär blir samlingsplats för gudsordet, men också för mänsklig förbrödring och vänskap.

Husförhören

Varje höst samlade prästerna byborna till husförhör i bönhuset. Det föregicks av psalmsång och bön innan uppropet började. Detta var med andra ord forna tiders folkbokföring. Prästerna förhörde sig gård för gård och den som var där svarade då för sin familj. Var det någon som av en eller annan orsak inte hade mött upp, så kunde grannen svara i hans ställe. Nu skulle man uppge om någon i familjen flyttat till annan kommun eller kanske rent av rest till det stora landet i väster för att hälsa på släktingar och stannat för gott. Kanske någon städslat en piga eller dräng och då skulle detta uppges.

Nu anmälde man de barn som skulle konfirmeras följande vår, och det var brukligt att de själva var närvarande, både av eget intresse och för att prästen skulle testa religionskunskaperna. Förhören sträckte sig till några enkla frågor som barnen förhoppningsvis kunde besvara.

En av 1939 års konfirmander minns husförhöret 1938. Då var det kyrkoherde Manfred Norde som också året därpå blev deras konfirmationspräst och älskad av dem alla.

En av frågorna som han ställde och som denne konfirmand råkade kunna svaret på löd: ”Vad är en liknelse?”

”En liknelse är en berättelse som är hämtad ur människolivet eller naturen och innehåller himmelska lärdomar.”

Föräldrarna satt inte säkra i sina bänkar. Även de kunde få en liten koll på deras bibelkunskaper. Detta föranledde ett och annat skratt både från präst och de församlade.

Husförhöret avslutades på samma sätt som det inleddes med bön och psalmsång.

Konfirmationsundervisningen

Konfirmationsundervisningen pågick i fyra veckor och under denna tid var det en intensiv textläsning. Tio Guds bud och dess förklaringar skulle ingen staka sig på. Psalmverserna som barnen med mycken vånda fått lära sig i skolan var dem nu till stor nytta.

De som kom från Kinnbäck fick hyra in sig i Byske, och upplevde nog den här tiden annorlunda än dagens ungdomar. I och med att de samlades varje dag i fyra veckor (antalet läsbarn var 80-100, bara flickor; pojkarna läste för sig) hann de lära känna varandra på ett helt annat sätt.

Byaskolan i våra hjärtan

Den obligatoriska folkskolan fanns beslutad redan på 1840-talet. Närmare bestämt 1842 kom den s.k. folkhögskolestadgan. Det dröjde dock lång tid innan denna nyordning nått ut till alla småbyar i vårt land. Det var en sak att fatta beslut om allmän skolgång, en annan att i ett fattigt samhälle skapa de erforderliga resurser som behövdes. Detta gällde både lokaler och utbildade lärare. Det kunde även brista i så elementära behov som skor till skolbarnen. Ofta var det lång väg till skolan, och familjerna var oftast mycket fattiga.

Nu ”tager man vad man haver”, så även när det gällde resurser till skolgång. Innan reguljära skolhus fanns kunde det vara mycket primitiva lokaler som användes. Sommarstugor och liknande fick duga. De var ofta dragiga, trånga och ohygieniska. Men man gick mot bättre tider.

Det märkliga kan noteras att det var bönderna, d.v.s. bybor ägande ”i mantal satt jord”, som byggde och påkostade skolorna. Endast i undantagsfall kunde ett mindre kommunalt bidrag beviljas. Man delade kostnader och arbete efter s.k. fyrk. Andel i bygget stod således i förhållande till jordbruksfastighetens storlek.

Skola fanns i Kinnbäck vid sekelskiftet. I ett gammalt byaprotokoll från den 26 februari 1912 återfinns en paragraf om skolan. Den dåvarande lokalen ansågs vara för liten och då bestämde byamännen om en tillbyggnad av den benfintliga skolan. De begärde ett anslag av kommunen på 1.000 kronor. Det är okänt om detta anslag beviljades. Tillbyggnaden kom dock till stånd. Nu kunde krav ställas på något bättre skolform.

Samtliga lärare i Kinnbäck var kvinnliga. Deras titel var lärarinna. För de två första klasserna var hon småskolelärarinna. För följande högre klasser var hon folkskolelärarinna. De besjälades av en oeftergivlig ambition att ingjuta baskunskaper till varje elev. Som lärare utförde dessa kvinnor en pionjärgärning när det gällde att uppfylla de snabbt växande kraven på hög folkbildning även i glesbygder. I sammanhanget vill vi nämna följande namn: Kristina Sundlöv, Märta Östlund, Syster Lindqvist (gift Holmbom), Magda Håkansson, Gudrun Fordner, Rut Åström, Ellen Rotsten.

Fram till 1918 var det en s.k. ambulerande skola både i Kinnbäck och Perstorp. Det innebar att undervisning pågick i tvåveckors terminer. Lärarinnan flyttade efter två veckor till någon annan byskola med samma skolform. Egentligen var det således lärarinnan som ambulerade. Hon kunde på detta sätt ensam betjäna flera skolor. När terminen gått fick eleverna hemläxa. Det blev förhör när nästa termin började. Då gällde det att inte ha glömt bort vad man var ålagd att göra…

När denna skolform drogs in och därmed skolan i Perstorp, fick eleverna från Perstorp och Gravlund gå till skolan i Kinnbäck.

Det var en dagspromenad på en mil för Perstorpsbarnen och 6 km. för barnen i Gravlund. I alla väder. I dag är det en nästan otrolig prestation. Det måste ju gälla alla, även till hälsan svaga barn. Det står dock antecknat att ingen uteblev från skolan annat än i nödfall. Som sådant anges sjukdom och potatisupptagning. Men skolstyrelsen var inte helt omänsklig. Under fem månader av läsåret utgick ett kontantanslag på 25 öre per dag till varje traskande elev.

1919 kom B-skolan, som innebar en fastare form och därmed en viss förbättring. Intagning skedde dock endast vartannat år, med den följden att elevernas ålder kunde variera ganska mycket i samma klass. B-formen innebar att samma lärare undervisade i flera klasser t.ex. 1-3, 5-6.

Disciplinen var en helt annan än i dagens skola. Vanligen hade en och samma lärare samtliga klasser. Även om läroplanen var förenklad, måste det ha ställts nästan orimliga krav på organisationsförmåga och disciplin. När en klass hade högläsning och genomgång av läxan fick de övriga skriva uppsats, teckna eller arbeta med sådana ämnen som de klarade av själva utan att påkalla lärarens uppmärksamhet.

Kristendomsundervisning stod högt på schemat. Många är de psalmverser som eleverna i fotogenlampans sken läst inte bara en utan flera gånger för att nästa dag kunna läsa upp utantill – om inte, blev det bakläxa. Och multiplikationstabellen var ett måste. Övriga huvudämnen var Sveriges historia, geografi, räkning, rättskrivning, naturlära och språklära.

Den hårda disciplinen var sålunda framtvingad. Utan den hade det inte kunnat bli någon undervisning.

Sex år var den obligatoriska skolan. Därefter var det fortsättningsskola under sex veckor. För pojkarna gällde snickeri och för flickorna skolkök där de fick lära sig matlagning och bakning. Dessa fortsättningskurser var i Åbyn.

Läsåret 1927 – 1928 infördes skolskjuts. Då var det liksom färdigtraskat. Men nog var det en beundransvärd skolungdom.

Nu gick tiden i lugnt tempo. Första världskriget tog slut och man trodde på evig fred. Men 1927 inträffade en händelse i Kinnbäck som rubbade lugnet. Skolhuset brann ner. Det var ett svårt avbräck i folkbildningen. Undervisningen skedde ett år i provisorisk skollokal hos Bror Lidman. Med ett berömvärt snabbt tempo byggdes nytt skolhus upp. Det blev ett kombinerat skol- och bönhus, som kom att tituleras bönhus. Så här gick det till: Bernhard Lundqvist köpte tomt av Axel Nyström och skänkte tomten till det nya bygget. Byamännen avverkade byggnadsvirket från samfälld mark på Kärringgrundet. Virket höggs och sågades vid byasågen av byamännen.

En byggmästare måste ju till, och det blev Axel Hedström i Blåfors, som tog det på entreprenad. Med hjälp av Knut Gustavsson i Åbyn byggde han huset. Redan 1928 var huset invigningsklart. Det innehöll även lärarbostad.

Den 15 december detta år kunde man samlas till invigning, som förrättades av kyrkoherde Manfred Norde. Axel Hedström hade utnyttjat tiden väl i Kinnbäck. Efter en tid stod han brudgum med Petter Erikssons dotter Märta som brud.

Bernhard Lundqvist, Algot Hortlund och Algot Lidman var de som föreläste vid söndagens högmässa. Elis Lundqvist var byns kantor. Bernhard Lundqvist var också den som tog hand om de präster och predikanter som gästade byn, där fick de logi och lekamlig spis.

Bönhuset fyllde sin dubbla funktion fram till 1950. Då upphörde skolan och därmed skolepoken i Kinnbäck. Då förflyttades skolan till Åbyn.

Huset är dock fortfarande byns enda samlingslokal. I dess lilla sal kan olika byangelägenheter avhållas liksom studiecirklar och andra sammankomster. Det är en byggnad som byborna vördar och vidmakthåller med stor omsorg.

En kursdeltagare berättar

Standarden i stugorna var mycket låg, men dåtidens människor hade små fordringar. Fönstren var ”enkla”, men det fanns en omgång lösa fönster att sätta in när höststormarna tjöt runt stugknuten. Före Mikaelihelgen skulle fönstren vara väl putsade och så sattes dubbelfönstren in.

I många hem var den öppna spisen den enda värmekällan. Dörren till kammaren fick stå öppen så att värmen skulle söka sig in. En del hus bestod av kök, kammare och sal. Många använde inte salen vintertid utan där förvarades ofta en del matvaror.

Senare ungefär år 1918 fick man järnspis i köket och kakelugnar i rummen.

En eloge ges till dåtidens kvinnor som tillbringade en stor del av dagen vid spisen. Tre mål mat per dag skulle de åstadkomma och många munnar skulle mättas. Människorna var uppfinningsrika och förnöjsamma. Kontanter var det ont om, så de fick i stort sett nöja sig med vad jordbruket hade att ge.

Som barn tyckte man att vädret var det ständiga samtalsämnet när gubbarna träffades. Det var egentligen inte så konstigt; det var vädret som bestämde hur mycket jorden skulle ge. ”April våt och maj kall fyller bondens lada all”, säger Bondepraktikan.

Mjölk och smör gav jordbruket och en hushållsgris höll man sig i regel med. Den skulle inte slaktas förrän den vägde bortåt 100 kilo. Grisen mättes med en rem bakom frambenen och när han mätte sju kvarter, då var det dags för slakt. Fläsket saltades sedan i stora fläsktinor och kunde på så sätt förvaras.

Höst och vår bakades det i bagarstugorna. Två-tre dagar bakade man ljusugnsbröd, tunnbröd och ”kakun”. Då gjorde kvinnorna arbetsbyte och hjälpte varandra. Grannarna var på många sätt beroende av varandras hjälp och sammanhållningen i byn var god.

Klädtvätt var för många ett problem. Hade våren och försommaren varit torr sinade ofta gårdsbrunnen. Då var man tvungen att hushålla med vattnet, som först och främst skulle räcka till att vattna djuren. På vintern fick man ibland tina snö för att få det att räcka till.

På sommaren kunde de tvätta vid bäcken nedanför Algot Hortlunds. På vintern höll de till i ladugården med tvätten. Kläderna förkokades först i en stor järngryta, sedan gnuggades de mot en tvättbräda. Därefter skulle de lutkokas och sedan skulle tvätten sköljas. Vintertid drogs den i såar ut på isen, där höggs en vak i vilken de kunde skölja kläderna.

Bondeliv i Kinnbäck på 1930-talet

Marken i Kinnbäck var stenbunden. Därom vittnar de långa stengärdesgårdarna i byns centrum. Under 1920- och 1930-talen tillkom betydande nyodlingar. I det stora markområde från Kinnbäck mot Gravlund och Perstorp fanns goda betingelser för odling. Marken består mest av mjäla och är i stort sett stenfri. Här odlades också betydande arealer. Under en period var detta område ett av de bästa i Byske socken. Under den generationsväxling som följde med hemmansklyvningar och fastighetsspekulationer stannade dock utvecklingen inom jordbruket. I dag är skogen på god väg att återerövra vad människan kortsiktigt tillskansat sig. En betydande del av gammal bondeskog i detta område är numera bolagsägd.

Genom dessa nyodlingar kunde bönderna utöka sina djurbesättningar. Efter mejeriorganisationens tillkomst och mejeri i Byske, blev det kontantersättning för mjölken och därmed bättre ekonomi på hela näringen.

Strax efter andra världskrigets slut nådde jordbruksnäringen sin kulmen i Kinnbäck med omnejd. Nedgången kom dock ganska snart och i snabbare takt än uppgången. Till stor del var detta en följd av händelseutvecklingen efter kriget.

Kriget hade hämmat stora delar av vår industri. Under kriget vidmakthölls de mindre jordbruken som ett viktigt led i livsmedelsförsörjningen. I fredstid gällde inte detta förhållande. Nu måste stora delar av världen återuppbygga vad kriget raserat. Industrin gick på högvarv och ropade efter arbetskraft. Småbruken kunde rimligen inte konkurrera i arbetsersättning.

Man sökte och lyckades till viss del korrigera detta genom att bilda större enheter inom jordbruket. Men förutsättningarna för stordrift fanns inte överallt. I Kinnbäck fanns knappast dessa förutsättningar. Det är därför med vemod man måste konstatera att jordbruksnäringen i Kinnbäck nu går till historien som ett avslutat kapitel i och med denna historik som vi här försöker bidraga till.

Vi tecknar en bild av de vardagens mödor som mötte Kinnbäcksborna under 1930- och 1940-talen. 1930 stannade Brännfors Såg för gott. Även om förtjänsten där var låg, var denna industri av stor betydelse för bygden runt omkring. För den stora gruppen egendomslösa sågverksarbetare innebar nedläggningen oftast en stor mänsklig tragedi. Arbetslöshetsunderstöd i egentlig mening var ett okänt begrepp. Arbetssökande familjer från Byske socken fanns under lång tid framöver överallt i vårt land. 1930-talets depression var en mörk period i folkhemmet Sverige.

För de familjer som ägde ett hemman var situationen något annorlunda och kanske inte riktigt lika hopplös. Familjerna var i regel stora och det fanns på många gårdar ett överskott av arbetskraft. När nu industrin inte kunde suga upp denna reserv, uppstod givetvis problem även här. Problemen löstes på olika sätt. Emigrationen var ett sätt som många tillgrep. Att ha ett hemman, om än litet, ansågs som en trygghet. Följden blev en omfattande fastighetsklyvning. För att dessa nya fastigheter skulle bli någorlunda bärkraftiga var nyodling enda möjligheten. Så tillkom den intensiva nyodlingsepok som vi redan nämnt.

Inställningen till arbete och förtjänster var en annan än dagens. Man kämpade då för att överleva. Även en mycket liten arbetsersättning var mycket bättre än ingen alls. Det var på dessa villkor vardagen fortskred. Det ifrågasattes knappast att hårt manuellt arbete kunde lindras genom mekanisering eller på annat sätt. När så jordbruksprodukterna äntligen kunde saluföras var detta resultatet av en lång kedja av slitsamt arbete.

Markens gröda var resultatet av lång odlarmöda. Hö och den del av spannmål som inte gick att använda till människoföda, var det nu kreaturens uppgift att förädla. Ett långsiktigt avelsarbete gav med tiden högre mjölkavkastning.

Korna mjölkades för hand. Men före mejeriets tillkomst var mjölken ingen saluvara. Mejerileveranserna från Kinnbäck började 1944. Första tiden fick bönderna köra sin mjölk till Åbyn, där biltransport tog vid.

Men under hela 1930-talet var mjölkförsäljning en omöjlighet. För att få en säljbar produkt måste mjölken separeras till grädde och grädden kärnas till smör. Smöret var således slutprodukten. Men inte ens smöret var en självklar saluvara. Vanligast var att i handelsboden byta smör mot andra nödvändiga varor. Näringskedjan var således: odling-sådd, skörd-kreatursskötsel med handmjölkning-separering-kärning. Inget av dessa led var mekaniserat.

Utifrån detta kan man förstå vilken enorm betydelse elektrifieringen innebar. År 1940 fick Kinnbäck elektrisk ström. Kriget var då igång med avspärrning av många nödvändighetsartiklar, bland dessa lysfotogen. Elektrifieringen var något av en välsignelse för det arbetstyngda folket. Den utgjorde startskottet till den allomfattande mekanisering som sedan skett och som fortgår alltjämt. Traktoriseringen i större omfattning kom samtidigt.

Man kan åskådliggöra den utveckling som skett med två bilder. Den ena bilden är slåttertid på 1930-talet. På ett medelstort jordbruk kan vi se en grupp människor om fem-sex personer. Hälften av dessa är kvinnor i ljusa sommarkläder. Deras arbetsredskap är träräfsor. Det är gott bärgningsväder och glatt samspråk i arbetet. Man kan unna sig ”fem minuter” och rop till varann över ägogränserna där samma arbete pågår. Bilden är ljus och på något sätt livsbejakande.

Andra bilden är dagens. Där ser man egentligen ingen människa alls. Bara en stor traktor som brummande går fram över fälten. Ändå har storlek och prestanda kanske femdubblats från förra bilden. Den ensamme mannen klarar arbetet från sin traktorhytt. Det är ett ödets ironi att när arbetet lättade, när produktion och lönsamhet steg, så ledde detta som yttersta konsekvens till nedläggning. Vi ska inte alltför mycket spekulera i detta. Men vi som minns måste få säga att vi trots allt saknar den ljusa bilden. Arbetsglädjen, skratten, folkvisorna. Den aldrig uppgivande livsglädjen från 1930-talet.

Den siste aktiva jordbrukaren i området var Simon Holmbom. Han avvecklade sitt jordbruk i Gravlund i slutet av 1970-talet. Holmbom avled 1987.

Det allomfattande jordbruket i byn krävde samgående i många avseenden. Dit hörde kornas skogsarbete som var gemensamt. De gräsbevuxna holmarna ute i havet var utmärkta får- och ungdjursbeten på somrarna. Där behövdes inga stängsel. Havet var stängsel nog. Båtfärderna med djuren till sommarvisterna var trivsamma resor som bekräftade sommarens ankomst. Hemtagningen på hösten var något av en ceremoni och skördefest. Djuren hade vuxit till sig. Bonden och hans hustru kunde känna glädje och tillförsikt inför vintern.

Bondefamiljen följde årstiderna med sträng traditionsbindning.

Kvinnans roll i jordbruket

Vi har nämnt bondehemmet som det verkliga familjeföretaget. Här spelade husmodern den viktigaste rollen. Många av den dagliga rutinen föll helt på hennes lott. Hit hör den viktiga uppgiften med mjölkningen av korna samt utfodring och övrig djurvård. Detta maktpåliggande arbete skötte hon under årets alla dagar. Undantag kunde endast göras för barnfödslar, då hon av tvingande skäl måste få några dagars ersättare. I normala fall vilade hela boskapsskötseln på kvinnans axlar. Undantag gjordes för skötsel av hästen, som av prestigeskäl förbehölls mannen.

På de mindre gårdarna var mannens körförtjänst i skogen en livsviktig del. Han kunde ligga i skogskojor veckovis, ibland månadsvis, om avståndet var stort. Då var hustrun ensam på gården med den hjälp hon kunde få av de halvvuxna barnen. Med detta är sagt att jordbruksföretaget stod och föll på hustruns arbetsinsats.

Jordbruk med binäringar

Utvecklingen av näringslivet i Kinnbäck har följt ungefär samma mönster som andra byar i Byske och Piteå socknar. Befolkningsmässigt var förmodligen majoriteten inflyttade från Jävre och andra byar inom Norrbotten. Detta gäller Gravlund och Perstorp. De flesta blev neutraliserade och stabilt bofasta. Jordbruket har alltid som näring och livsform starkt bidragit till ett stabilt och jordnära levnadssätt. Men jordbruket har bara i undantagsfall varit helförsörjande för familjerna. I nästan samtliga fall var jordbruket kombinerat med skogsbruk.

I de flesta fall fanns således bondeyrket som stomme i familjeföretaget. Den oftast stora familjen var dock hela tiden beroende av biinkomster. Det var under 1800-talet och långt in på 1900-talet en mångskiftande serie av näringsfång. En oeftergivlig förutsättning var sammanhållningen i familjen. Det var något av husbondevälde. Men det var nödvändigt för familjens ekonomi och fortbestånd.

Sågverket i Brännfors låg nära och krävde stor arbetskraft, så länge det fanns. Det gällde både fullgoda män och unga pojkar. Men pojkens surt förvärvade slantar var inte hans egna. De gick till familjekassan, som sörjde för helheten. Bärplockning var (och är) en populär säsongsinkomst, särskilt för kvinnor och äldre människor. Fisket gav sällan kontanter. Men det gav sovel på bordet, särskilt i bistra tider. Jakten likaså. Telefonen kom till bygden och någon skulle sköta växeln. Likaså postgången.

Gästgiveri var knutet till skjutshållning med häst. Således måste gästgivaren vara hästägare och bonde. Ingen bondedotter fick vara för fin att sköta salpetersjudningen på gården. Vad var nu detta? Jo, till sitt ursprung ingenting annat än ko-urin. Det gav pengar i tider av krig och örlig i landet. Denna sällsamma produkt från kreatursskötseln användes nämligen vid kruttillverkning.

Världen utifrån trängde på. Sakta men säkert togs steget från naturhushållning till penninghandel. Detta krävde en handelsman i byn. Det fick bli en bonde – det fanns inget annat folk.

Det hade blivit lag på att barnen skulle lära sig läsa och skriva. Bomärket hade spelat ut sin roll. Det behövdes då en skola. En sådan byggdes. För säkerhets skull kombinerad med bönhus. Nu råkade detta hus brinna ner. Det var 1927. Till dess att ett nytt skolhus hann byggas var skolan inhyrd i en bondesal.

Sammantaget blev det en slant här och en där. I bästa fall rullade den åt rätt håll och hjälpte till att hålla svälten utanför dörren.

En säker inkomstkälla, inte alltid utan avundsamma blickar, var att gifta sig med lärarinnan! Av naturliga skäl var det inte så ofta den chansen kunde utnyttjas.

Vi har nämnt att en och annan bonde hade ”vuxit sig” någorlunda stora. Dessa kunde, förutom kor och hästar, rentav hålla dräng och piga. Om dessa var bybor, stannade deras löner inombys och ökade det interna välståndet.

Detta är bara axplock ur den mångfald av pusselbitar som sammantaget gav underlag för familjernas fortbestånd. Förutsättningen var arbetsamhet, sammanhållning, enighet och god planering. Systemet höll och gott och väl så länge detta livsmönster bestod.

Den 400-åriga jordbruksepoken i vår by har avstannat. Det kan synas som nederlag, men handlar egentligen om nederlagets motsats.

Jordbruket var människans chans att överleva när andra alternativ saknades. Livsviljan var aldrig knäckt. När en ny generation med nya mål kom, kunde den avgående generationen överlämna tömmarna med gott samvete. Den gamla tidsåldern hade gjort sitt, man hade gjort så gott man kunnat och förstått. Släktet var oanfrätt och kunde fortgå, om än i nya banor. Deras uppfostran var god.

1900-talet går snart till hävderna. Där kan varje decennium visa upp ett kämpande folk. Under skiftande villkor. Det är under tider av depression och kriser som våra föregångare visat sin styrka. Men det var en tyst kamp. En tystnad som ibland kan försvåra dokumentationen för de efterkommande.

Gästgiveriet i Kinnbäck

I sammanställningen över Lundqvistsläkten i Kinnbäck framgår att denna släkt var knuten till gästgiveri under tre sekler. I olika sammanhang finns gästgivare Erik Johansson-Kinnman med. Han var född 1765 och son till Johan Ersson. Ersson var född 1727 och står också som gästgivare och bonde i Kinnbäck. Hans fader Erik Persson född 1684. Mycket talar för att även han var gästgivare.

Tyvärr ödelades byggnaderna genom brand 1848. Endast ett 1700-tals härbre klarade sig. Det finns fortfarande kvar på tomten, väl bevarat. Åbyggnaderna återuppfördes 1850, varifrån dagens byggnadsbestånd dateras. Det är en stilren 1800-tals västerbottensgård med annex och stor ekonomibyggnad. Med lite fantasi kan man förstå med vilken tillfredsställelse resenärer och hästar tog in på gården.

Gästgiveriet gav vila, värme och mat. Det var i första hand en viloplats för riktigt långväga resenärer. Kanske dominerade klientelet av s.k. provare. Det var en inte särskilt smickrande benämning på dåtidens handelsresande. Men det var även myndighetspersoner av alla slag. Fjärdingsmän, lantmätare och andra tjänstemän, präster ej att förglömma. För de resande som saknade egen häst skulle häst med fordon och skjutspojke stå till förfogande.

En annan viktig samfärdsel var varutransporterna. Dessa kom som regel med båt söderifrån. Men från hamnarna fanns ju inget annat transportmedel än hästarna. Detta gällde de tunga transporterna till detaljhandeln m.m. De måste ju gå sin gång i alla väder. Då var säkerligen gästgiveriet en hägrande oas för både körare och häst. Kinnbäcks gästgiveri låg alldeles intill allfarvägen. Den väg som blev kustlandsväg – som blev Riksväg 13 – som blev E4.

Det blev Bernhard Lundqvist och hustrun Hanna Maria född Marklund som avslutade den långa eran av gästgiveri. Det var på 1920-talet rörelsen upphörde. Då kom bilen smygande in i bilden. Med bilen omdanades hela samhället och dess livsföring. Avstånd och tidsbegrepp fick nya dimensioner. Det behövdes inga uppehållsstationer på sträckan Piteå–Skellefteå. Det märkliga förhållandet uppstod, att trots att man nu hann mycket mer och längre på kortare tid, så ökade bara tidsnöden. Vi fick det nya begreppet stress.

Gästgiveriet hade tjänat ut. Det hade fyllt en viktig och oersättlig uppgift under den långa epok som föregick det moderna samhället. Kinnbäcks gästgiveri har, som vi sett, gamla anor. Pietetsfullt omhuldas gården, som slumrar under hängbjörkars skygd. Bilen, husvagnen och motellet har tagit över gästgiveriets roll.

Milstolparna och skjutsarna

Milstolparna hör historiskt och funktionellt hemma i gästgiveri- och skjutsväsendet. De har använts som taxametrar. Kontroll av reseräkningar var ett återkommande argument för att behålla stolparna. Denna första bestämmelse om milstolpen återfinns i Gästgiveriförordningen av den 1 oktober 1649.

Därmed är angivet var dessa vägmärken historiskt och funktionellt hör hemma i gästgiveri- och skjutsväsendet. Så kallas organisationen som från 1600-talet till järnvägsepoken ombesörjde den allmänna persontrafiken. Det var resultatet av många försök att komma till rätta med avigsidorna av den s.k. fria gästningen och skjutsningen som resande i kronans tjänst hade rätt att begära av bönderna vid färdvägen. Sistnämnda medeltida institution blev en början av 1600-talet, då trafiken ökade på grund av utbyggnad av den centrala och lokala förvaltningen, alltmer betungande för gårdarna vid huvudstråken.

Våren 1649 beslöt riksdagen äntligen att avskaffa den. I gengäld infördes en skatt, skjutfärdspenningar. Den som reste i kronans ärenden måste hädanefter anlita gästgiverier och betala för sig. Mot reseräkning skulle de sedan få ersättning ur statskassan. I gästgivareordningen beordras landshövdingarna att inrätta gästgiverier på varannan mil vid landsvägarna, där resenären kunde erhålla inte bara kost och logi utan även skjutshästar. Gästgivareordningen utkom ånyå 1664. Avståndsutmärkningen med milstolpar kompletterades där med gästgivaretavlan som skulle hängas upp vid gästgiverierna och innehålla uppgifter om skjutshållens längd och skjutslegan.

Västerbottens län 1801

Helmilsstolparna står på bara c:a en halv mils avstånd från Umeå såväl i norr som söder. Utgångspunkt för mätningen kan alltså inte vara Umeå.

Norrbottens län 1828

Lantmätaren fick först order att börja vägmätningen vid Övertorneå moderkyrka. Sedermera ändrades detta till ”Luleå”. Eftersom Piteå var residensstad avses sannolikt Nederluleå kyrka. En lokal uppfattning att en minnessten vid Öjeby kyrka utgjorde utgångspunkt för vägmätningar har inte kunnat verifieras. Avståndet mellan milstolparna över länsgränsen är korrekt vilket antyder att mätningarna vid verkställigheten börjar från sista milstolpen i Västerbottens län.

På Bureås karta över Sverige 1926 anges milen vara olika långa i olika landskap. Riksmilen på 6.000 famnar eller 18.000 alnar var 10.689 meter. Införandet av enhetsmil motarbetades länge av adeln som var mån om så lång ”frihetsmil” som möjligt runt sina sätesgårdar. Den sista förmånen som denna innebar – befrielse från frigästning och friskjutsning – försvann dock med den nya gästgiveriorganisationen. Nu var det adeln som yrkade att miltalet skulle justeras med milstenar – det var framför allt adelsmän som reste i kronans tjänst.

Sommaren 1985 intogs samtliga då kända milstolpar inom norra länsdelen (Skellefteå och Norsjö kommun) för renovering.

Totala antalet milstenar uppgår till c:a 40.

I nordöstra hörnet av Kinnbäck, Västerbottens län står en milsten på Britt och Gunnar Hedmans tomt.

Deras minne lever

God grannsämja och släktskap bidrar till att när någon i grannskapet lämnar oss för alltid, då blir sorgen och saknaden stor för alla i byn. En bortgången bybo i en liten by lämnar ett stort tomrum efter sig som aldrig helt kan fyllas. Vi vill här nämna de vänner som lämnat oss under den senaste nioårs-perioden. Av dessa elva personer är inte mindre än fyra äkta makar. Tidsintervallet makarna emellan är så kort att de kan sägas ha följts åt i döden. De avlidna är följande:

Tidpunkt
Makarna Rune och Doris Lundqvist 1982 resp. 1987
Makarna Tora och Rutger Lidman 1984 resp. 1990
Makarna Inga och Behn Nyström 1989 resp. 1990
Makarna Magnhild och Evert Johansson 1985 resp. 1989
Daniel Johansson 1990
Elis Lundqvist 1988
Josef Lundqvist 1989

Deras bortgång lämnar svårläkta sår i en avfolkningsbygd där vi alla känner en stark samhörighet.

Men livet går vidare i byn, skiftande mellan skuggor och dagrar. Det finns också ljusare mönster i bilden. Dit hör inslaget av unga familjer som flyttat in. Alldeles nyss har två nya bosättningar skett i Kinnbäck. Det är Britt och Gunnar Hedman, som förvärvat Rutger Lidmans gård, samt Mats Johansson, som är ny ägare till Knut Johanssons ärevördiga gård.

Byn lever.

Lundqvists släkt i Kinnbäck

Enock Lundqvists, född 1844, härstamning på faderssidan kan följas tillbaka till 1600-talet. Även hans hustrus härstamning kan följas tillbaka till 1600-talet. Enock Lundqvist var son till Anders Olofsson född i Ålund 1814. Anders flyttade med familjen till Kinnbäck. Det var han som tog sig namnet Lundqvist. Han var först bonde i Ålund. 1838 gifte han sig med Britta Lovisa Jonsdotter. Paret fick åtta barn. Anders var son till Olov Persson, född 1789. Olov Persson var gift med Margareta Kristina Andersdotter. Familjen flyttade till Finnträsk där de levde till sin död.

Olov var son till Per Andersson, född 1755 i Källbomark. Per var förste nybyggaren i Ålund. Han var gift med Maria Olovsson från Medle. Per Anderssons fader var Anders Persson, Källbomark. Han var gift med Anna Persdotter från Frostkåge. Anders Persson var son till Per Persson och Marja Andersdotter, född 1653. Helena var dotter till Anders och Elin Björnsson. De var bönder i Källbomark från mitten av 1600-talet.

Enock Lundqvist var gift med Britta Carolina Åman, född 1838. Britta var dotter till Carl Carlsson-Åman i Kinnbäck, född 1813. Hans hustru var Anna Greta Kinnman, född 1804. Hon var av gästgivaresläkt och fullföljde den traditionen i sitt äktenskap. Anna Greta var dotter till gästgivare Erik Johansson-Kinnman, född 1765, som överlät gästgiveriet till dotter och måg.

Erik Kinnmans fader var Johan Ersson, född 1727. Också han var bonde och gästgivare i Kinnbäck. Han var gift med Sara Jakobsdotter, född 1753.

Johan Erssons fader var Erik Persson, född 1684, bonde i Kinnbäck. Persson var gift två gånger och Johan Ersson var född i första äktenskapet.

Enock och hustrun Britta Carolina fick sex barn. En av sönerna var Bernhard Lundqvist, född 1873. Hustrun hette Hanna Maria Marklund, född 1872. Makarna fortsatte med gästgiveriet efter föräldrarna, men upphörde med företaget på 1920-talet.

Det blev Josef Lundqvist, född 1900, som övertog den anrika gården. 1991 ägs gården av döttrarna Kerstin och Barbro. De vistas på gården under semestertid och övrig fritid.

Byhandel i Kinnbäck

Albert Johansson, född 1854, var bonde i Kinnbäck. Hans hustru hette Johanna Kristina. Paret fick åtta barn, fyra söner och fyra döttrar. Äldste sonen var Knut Axel, född 1882. Denne Knut kom att övertaga föräldrarnas gård.

Knut var gift med Tekla Lundgren från Lundfors. Hon var född 1881 i en stor syskonskara. Fadern hette Petter Lundgren. Behovet av en handelsbod i Kinnbäck hade vuxit med byarnas utveckling. Affärer fanns nog i Jävre och Åbyn, men det var lång väg med dåtida kommunikationer. Detta gällde ju inte minst byarna Gravlund och Perstorp, som hade mödosam väg redan till Kinnbäck. Alltnog, Knut och Tekla Johansson beslöt att starta diversehandel. Det var 1913. Varorna hämtades med häst från Piteå. Leverantörer var grosshandlarna Lövgren, E A Lundqvist och Sandberg & Seder. Första tiden var det Axel Nyström, bonde och hästägare i Kinnbäck, som med sin häst svarade för varutransporterna. Med tiden skaffade sig Knut egen häst och kunde då själv köra hem varorna.

I familjen föddes tre barn, sonen Evert, dottern Eddy och sonen Axel. Allt eftersom Eddy växte upp blev det mer och mer hennes uppgift att expediera kunderna i butiken. Till kundkretsen hörde också Rönnskär med fyr- och lotsplats. Öborna var också beroende av mjölkleveransen, som sköttes från byhandeln. Mjölkpriset var 8 öre per liter, men steg efterhand till 10 öre.

När sonen Evert vuxit upp och erhållit körkort inköptes en lastbil. Det var en T-Ford. Detta var ett stort kliv i utvecklingen. Nu kunde varorna hämtas med bil. Med tiden blev det personbil. Första bilen hade kommit till Kinnbäck. Året var 1927.

Knut och sonen Evert var under lång tid även bäruppköpare. Bärplockning var en mycket betydelsefull extrainkomst för många familjer under sensommar och höst.

1940 lämnade dottern Eddy hemmet för giftermål. Hon gifte sig med Carl Lundgren och flyttade till Ålund. Strax därpå lades butiken ner. Kriget och i dess spår varubrist och restriktioner torde ha bidragit till nedläggningen.

Johansson fick emellertid efterträdare i affärsbranschen. Ida Gustavsson drev affärsrörelse redan under 1920-talet. Den upphörde i och med att fastigheten brann ner 1927. Åren 1940-1948 hade handlanden N. H. Pettersson, Åbyn, filial i Kinnbäck. 1948 ersattes den av en ny affär med Anna-Nora Karlsson som ägare.

Affären såldes 1956, varefter Elsa Johansson tog vid och drev affären under en tioårsperiod.

Några exempel på produktpriser från jordbruket

År 1939 vid andra världskrigets utbrott och innan mejerileveranserna börjat var mjölkpriset ca 20 öre per liter. Men leveranserna hade då en liten omfattning. De gällde mjölk till privata kunder i Rönnskär och Renholmen. Smörpriset var 2:50 per kg, men steg efterhand till 3 kr.

Det var vanligt med en hushållsgris. Den inköptes endast fyra–fem dagar gammal. Priset var 8–12 kronor. Den bodde i köket första veckorna och matades med nappflaska.

I området fanns 1940 arton aktiva jordbrukare, varav tio i Kinnbäck och åtta i Gravlund-Perstorp. I butiken kunde man byta sig till butiksvaror mot smör.

Posten

Karl Petter Gustavsson var ansvarig för postutbärningen mellan Åbyn och Kinnbäck. Vintertid körde han med häst och sommartid använde han cykel. Postiljoner var sönerna Holger och Per. Holger var till yrket skomakare och hade posten som bisyssla.

1935 öppnades ett litet postkontor hos Rickard Holmbom. Posten kom i postsäckar med bussen.

1940 övertogs posten av Axel Nyström. Dottern Dagmar skötte posten fram till 1950-talet. På 1950-talet skötte Inga Nyström posten tills lantbrevbäraren tog över.

Telefonen

År 1924 fick Kinnbäck sin första telefon. Den installerades hos Karl Petter(s) Gustavsson. Det var en s.k. kontraktstelefon, vilket innebar att de fick gå med bud. Ersättningen var 1:50 om sträckan var 1 kilometer (3 kronor om sträckan var 3 kilometer). De som bodde på närmare håll fick själva stå för kostnaden.

Omkring 1935 öppnades telefonväxel hos August Hortlund. Då fanns det två abonnenter i byn, nämligen Knut Johansson och Rickard Holmbom. Telefonväxeln automatiserades på 1950-talet.

Vägbygget

Vägen Riks 13 byggdes åren 1933–37. A-k arbetare kallades de som jobbade där och betalningen var 20 kronor per vecka. Ibland fick de köpa en tallrik gröt hos Emelia Hortlund och Terese Asplund. Priset på en portion var 10 öre. Hösten 1936 gick sista bussen gamla riksvägen (alltså förbi Kvarnbäcken–Avan).

När vägen byggdes (1933–34) kördes grus i lådor från römmen med häst. Lådorna var fyrkantiga och rymde 0,25 m³. Man tog fyra lådor på varje lass. I stort sett var hela byn engagerad.

Vägarbetarna var:

Korparna och lastare Körkarlar
Helmer Holmbom Fabian Holmbom
Frans Johansson Axel Nyström
Odal Rubensson Hugo Johansson
Allan Lidman Axel & Evert Johansson
Georg Asplund
Viktor Lundqvist

I början av 1920-talet gick första turbilen här. Den ägdes av Petterson & Clausén.

Om jakt och fiske

Det kan råda delade meningar om vilken betydelse jakt och fiske som näringsgrenar har och haft genom tiderna. Det får dock anses som säkert att dessa näringar var det ursprungliga sättet att livnära sig och därmed överleva. Så småningom började man att hålla husdjur – get, ko och häst. Detta var början till en enkel form av jordbruk.

Fisket

Sen urminnes tider måste fisket ha haft stor betydelse för livsuppehället i en by med havet till granne. År 1556 fanns enligt fogderäkenskaperna fyra fiskare. De hade tillsammans två båtar och fyra nät. Sälfångsten uppges till sju sälar.

Att det finns bevarad statistik på detta beror på att fisket redan då var skattebelagt. Eftersom det samtidigt anges att det fanns fyra bönder, måste detta uppfattas så att det var dessa bönder som fiskade. Mer än fyra hushåll fanns förmodligen inte i Kinnbäck på 1500-talet.

Det finns även en uppgift att Kinnbäcksborna år 1560 fiskade strömming och krampsill vid Avaudden. Detta fiskeställe var gemensamt med Ava-borna. Fisket taxerades i ”spannland” tillsammans med kvarnarna.

På 1600-talet blev Kinnbäcksborna lite osams med Ava-borna om fisket och sälfångsten. Det fanns en gammal gränsdragning mellan byalagen som Kinnbäcksborna inte var nöjda med. De ville också fiska vid Sikören, Kringsön och Furuholmen.

1717 blev det lantmäteriförrättning och skiljedom i ärendet. Resultatet blev förmodligen till förmån för Kinnbäcksborna. Men framförallt blev gränserna rakare och enhetligare. Denna tvist tyder dock på att fisket ingalunda saknade ekonomisk betydelse.

Under de många krig som drabbade landet och där Västerbottens regemente alltid deltog aktivt, var säkerligen fisket ett av sätten att överleva. Hur de decimerade hushållen med enbart kvinnor och åldriga kvar på gårdarna kunde klara även havsfisket, finns det ingen statistik på. Detta fiske kräver ju alltid fullgoda män. Även under återkommande missväxtår säger det sig självt att havet kunde bidraga med de livsmedel som tillfälligt vägrades människorna från markens gröda.

Laxfisket torde ha haft mindre betydelse som födkrok än strömmings- och sillfisket. En uppgift säger att lax- och sälfiske upphörde i Kinnbäck redan 1824. Troligen förekom dock denna fångst i mindre skala, om än vid sidan av den offentliga statistiken.

Tydligt är emellertid att fisket långsamt minskade i betydelse som näringsgren. I samband med ökad levnadsstandard och ändrade levnadsvanor, ändrades bilden när det gällde fisket från att gälla som oeftergivligt levebröd till fritidssysselsättning och i någon mån extraknäck. Bilen och motorbåten bidrog i hög grad till denna utveckling.

Kajbygget

Behovet av en småbåtshamn i Kinnbäck hade varit stort under många år. Många av sommargästerna från Pite-Rönnskär och Buskön behövde en plats för sina båtar. Byborna ville också ha ett riktigt ställe att lägga till på.

1980 var anläggningen klar. Nu finns där en kaj på 110 meter timrad och täckt med cementplattor. Båtavskiljare i aluminium och trä har monterats. Ingvar Karlsson var den som ansvarade för att kajen blev byggd på rätt sätt.

Den sammanlagda kostnaden låg omkring 40.000 kronor och varje båtägare betalade cirka 1.500 kronor och dessutom massor av arbetstimmar. Intresset var fantastiskt och alla ställde upp med både tid och pengar. Några kommunala bidrag gick ej att få. Byborna kan här visa på vad en liten by med enighet och förenade krafter kan åstadkomma.

Jakten – näringsfång eller fritidssysselsättning?

Vi har nämnt något om jakten i samband med fisket. Som kort svar på spekulationerna i rubriken kan väl sägas att fattigt folk har jakten alltid varit en födkrok, medan den för de besuttna i samhället närmast varit en sport.

Här är det viktigt att även skilja på högvilt och småvilt. Ju längre perspektivet är, desto viktigare och samtidigt mer givande var all jakt. Skogarna var stora och befolkningen gles. Småviltsjakten kunde bedrivas ända inpå knutarna. Säkert rådde stor frihet i utövandet. Jägaren med bössan över axeln gav en bild av frihet eller åtminstone frihetslängtan.

Jämfört med hur det är idag, fanns det naturligtvis gott om villebråd. För nybyggaren var jakten en enskild angelägenhet som inte på något sätt var organiserad. Inga restriktioner fanns under hedenhöstiden. Dessa kom senare. Jakten på pälsdjur, ända ner till ekorre, gav jägaren värdefulla salu- eller bytesvaror.

När det gällde högvilt som vildren, varg, lo och björn, tvingades jägarna till samarbete. När sedan älgen ganska snabbt blev allmän i modern tid, har jägare och samhälle åstadkommit en detaljreglering just när det gäller älgjakten, som saknar motstycke i annan fritidsverksamhet.

Under mycket lång tid var älgen nästan obefintlig i våra trakter. Stammen fanns dock kvar. Enstaka exemplar av stor, gammal älg vandrade omkring i de djupa skogarna. Björn och varg var då den största faran för älgen. En händelse har omskrivits från Klubbfors i Norrbotten. Det var i början av seklet då en stor älg skrämde en hel by. Något liknande inträffade i Kinnbäck på 1920-talet. Karl Hugo Hortlund blev överraskad i vedboden då en älg stack in huvudet genom dörröppningen.

Samstämmigt från dessa båda skildringar är att älgarna gick husesyn i byn, orädda för människorna. Älgen i Kinnbäck fick så småningom sin baneman i Petter Markström från Källbomark.

Av skilda skäl har älgstammen ökat mycket kraftigt fram till våra dagar, detta trots en starkt ökad avskjutning. I Kinnbäck med omnejd började älgjakten anta fastare former i början av 1940-talet.

Detta var under kriget, och det är lätt att tänka sig vilken stor betydelse en älgslakt hade i en liten by och dessutom under pågående köttransonering i landet. Det var i delar av nuvarande jaktvårdsområde som jakten påbörjades.

Den först fällda älgen sköts år 1945 av Gustav Lidman, Gravlund, Karl Åström, Piteå och Axel Vesterlund, Hortlax. Rune Lundqvist och Göte Lundgren började jaga älg 1951. Rune sköt det årets första älg. 1954 bildades det första jaktlaget, som således innebar startskottet för en organiserad älgjakt. Jaktlaget bestod av bröderna Allan och Rutger Lidman, Sixten Nilsson, bröderna Simon, Uno och Josef Holmbom samt Martin Mårtensson.

År 1971 bildades Kinnbäcks Jaktvårdsområde. Jägare från Jävrebodarna blev också medlemmar i den nya organisationen. Det var bröderna Persson och bröderna Petterson samt Klas Risbergs gäng.

Kinnbäcks jaktvårdsområde består idag av markägare i området Kinnbäck–Gravlund–Perstorp–Harrsjöområdena–Jävrebodarna. Det anses vara goda jaktmarker och jakten har under många år varit framgångsrik.

När storviltsjakten får en sådan omfattning krävs utrymme och lokaler för uppslaktningen. Fram till 1979 höll man till hos Daniel Johansson. År 1980 byggdes nytt slakteri. På bönhusets tomt stod en ledig vedbod. Denna uppläts av bönhusföreningen. Nu gjordes en utbyggnad med betonggolv och ändamålsenlig inredning. Upphängning och slakt kan nu ske på ett rationellt sätt.

Älgjakten är numera den stora begivenheten i byn. Förutom byborna kommer markägare och ättlingar utifrån och deltar. Byn blir helt plötsligt folkrik och livlig. Älgjakten får karaktären av samling och hemvändardag.

Kinnbäcksmordet

I norra delen av byn stod i gamla tider en torparstuga. Stenar från husgrunden finns kvar, men stugan är flyttad till Renholmen. Stugan stod på ofri grund.

Torparen hette Petter Nilsson och var född 1827. Hustrun hette Katarina Magdalena, född 1828. Hennes flicknamn var Andersdotter. Makarna var barnlösa. Nilsson avled några år före sin hustru. Änkan försörjde sig så gott det gick med dagsverken. Hon hade också sin ko och något smådjur som bidrog till levebrödet.

Påsken 1898 upptäckte grannarna att allt inte stod rätt till hos den ensamboende gumman. När byfolket beredde sig tillträde till stugan, fann man kvinnan död. Hon hade bragts om livet.

Mordet blev aldrig uppklarat. Händelsen väckte naturligtvis bestörtning i bygden. Byn Kinnbäck framstod i mindre fördelaktig dager. Efter snart hundra år har tiden lagt sin sordin över det som hände. Men eftersom händelsen kan sägas höra ihop med byns historia har vi tagit med den som kort notis utan egna kommentarer.

Det var vanligt i gamla tider att olyckor och tragedier blev stoff till enkla visor. Så blev det även i detta fall. Vi återger här nedan den s.k. Kinnbäcksvisan.

Gränsloppet

Gränsloppet startades 1975 på initiativ av Anders Lundquist, född i Kinnbäck 1945.

Tävlingen fick sitt namn efter den exakt 4 km långa löparsträckan som går längs gamla vägen från Kinnbäck till Jävrebodarna och därmed passerar länsgränsen.

Syftet med tävlingen är att vidmakthålla en fin kamratanda bland personer med stark anknytning till Kinnbäck.
Tillåtna att deltaga i loppet är alla som är födda i Kinnbäck, är i rakt nedstigande led från personer födda i byn samt personer som är gifta med någon av dessa kategorier.

Vinnaren erhåller till nästa års tävling ”A. Lundquist’s Challenge Trophy”, en vandringspokal i silver, inköpt av Anders på ön Jersey i Engelska kanalen.

Vid bokens pressläggning har femton Gränslopp avverkats (uppehåll gjordes 1976 och 1977) med följande segrare:

Arne Hortlund (1975)
Mats Lundquist (1978, 1979)
Anders Lundquist (1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1988)
Mårten Prosell (1987)
Mats Johansson (1989, 1990)
Lennart Wallström (1991)

Rekordtiden är 14.54, satt av Anders Lundquist 1984.

Gränsloppet har samlat upp till femton löpare (1985, vilket då motsvarade nära 50% av Kinnbäcks befolkning!). Därmed är tävlingen definitivt en av Sveriges absoluta klassiker.

Tävlingen samlar också ett stort antal åskådare. 1991 möttes löparna av en rekordpublik på 23 personer.

Till Gränsloppets verkliga supportrar genom åren har bl a hört Alma och Elis Lundquist som generöst bjudit på förfriskningar vid prisceremonin. En uppskattad avslutning på en fin sammanhållande löpartradition.

Målstenen (”Måstein”)

Historien berättar att en jätte som stod på Kågnäsudden fick höra kyrkklockorna från Öjebyn i Piteå ringa. Det tålde han inte. Han kastade en sten som skulle träffa kyrkan, men den nådde inte ända fram, utan råkade falla ner i Kinnbäck. (Ur Byskeboken.)

Där ”Målstenen” befinner sig är nu fritidsparadis för ”Klanen” Eriksson från Ostvik.

Leander och Gunhild Eriksson
Roland och Vigdis Eriksson
Martin och Birgitta Andersson, född Eriksson
Sören och Anita Lundqvist, född Eriksson

Kinnbäcks invånare och fastigheter 2023

Uppgifter om Kinnbäcks invånare och fastigheter fram till 1992 finns på sida 60-100 i den tryckta utgåvan av Kinnbäcksboken.

Kinnbäck 2:30

Harry Lundqvist f 10/4 1954, härstammar från Jonas Lundqvist f 1847

Eivor Lundqvist f 22/11 1953

Mikael Lundqvist f 19/1 1980 bor i Åbyn

Kinnbäck 2:35

Eva Sjöberg och Östen Johansson köpte fastigheten av Hans och Irene Lundkvist. På självaste midsommarafton 2006 gick flytten till Västra Kinnbäck 31. Östen gick bort 23 november 2018 varpå Eva blev ensam ägare till fastigheten.

Eva Sjöberg  f 12/6 1963 

Östen Johansson f  1/12 1954 gick bort 23/11 2018

Eva och Östen flyttade till Kinnbäck 2006.

Jessica Sjöberg f. 1981 

och Johanna Sjöberg f. 1985 d. 2003 ingår i familjen. Jessica bor i Öjebyn.

Kinnbäck 2:17, fritidshus

Rolf Lundmark, Bergliden ,Skellefteå

Linda Lundmark, Bergliden, Skellefteå

Kinnbäck  2:28

Birgitta Karlsson f 4/9 1952 ,härstammar från Johan Petter Persson f 1819

Krister Karlsson f 30/4 1950

Fredrik Karlsson  f 7/1 1972 bor i Skellefteå

Jörgen Karlsson f 31/3 1974 bor i Umeå

Andreas Karlsson f 3/9 1978 bor i Skellefteå

Cecilia  Eriksson f 11/6 1985 bor i Bureå

Kinnbäck 2:18, 2:19

Kerstin Hedlund  f 16/2 1968, härstammar från Karl August Holmbom f 1866

Jan Hedlund f 11/6 1966

Johanna Hedlund f 11/5 1989 bor i Boviken

Jonatan  Hedlund f 25/3 1992 bor i Häbbersliden

Kinnbäck 2:34, fritidshus

Sandra Bergman, Piteå

Elin Bergman, Jävre

Kinnbäck 2:37

Lena Nyström, f 6/10 1951, härstammar från Jonas Lundqvist, f 1847

Kjell Nilsson, f 8/7 1950

Lena och Kjell tog över fastigheten från Lenas syskon 1994.

Sofie Öhlund, f 27/4 1975 bor i Luleå

Erik Nyström , f 22/7 1988 bor i Luleå

Kinnbäck 2:23

Kinnbäcks byagård sedan 1994. Tidgare bönhus och skola.

Kinnbäck 2:29, fritidshus

Ann-Sofie Palomäki, f 18/5 1959, Kiruna

Markku Palomäki, f 24/4 1959, Kiruna

Kinnbäck 1:22

Emil Johansson f 11/4 1990, härstammar från Johan Petter Persson f 1819

Vanessa Johansson f 15/4 2011

Kinnbäck 1:4

Bror Granberg f 5/10 1946

Irene Granberg f 6/9 1950

Bror och Irene flyttade till Kinnbäck 2015

Kinnbäck 1:21, 1:18, fritidshus

Lena Lingman Bergström, f 1/8 1961, Kiruna

Bengt Eliasson. 9/2 1954, Kiruna

Kinnbäck 1:7

Victor Beijer, f 22/3 2002

Moa Holmqvist ,f 20/10 2002

Victor och Moa flyttade till Kinnbäck 2022

Kinnbäck 1:19

Kurt Nilsson f 25/1 1949, härstammar från Johan Hortlund f 1845

Lisbeth Nilsson f 17/11 1950

Kurt och Lisbeth flyttade till Kinnbäck 2020

Patrik Nilsson, f 26/3 1969, bor i Norrfjärden

Susann Mikaelsson, f 15/12 1972, bor i Kåge

Kinnbäck  2:7

Mats Johansson ,f 21/2 1964 ,härstammar från Johan Petter Persson f 1819

Jeanette Larsson, f 4/1 1970

Julia Johansson, f 18/4 1992, bor I Piteå

Daniel Johansson, f 12/6 1994, bor i Åbyn

Kinnbäck 2:5, fritidshus

Ingeborg Holmbom, Arjeplog

Kinnbäck 2:6

Kerstin Hedlund  f 16/2 1968 ,härstammar från Karl August Holmbom f 1866

Kinnbäck 1:20, fritidshus

Kent Hortlund, f 27/9 1954, härstammar från Johan Hortlund f 1845

Benita Hortlund, f 22/10 1958

Kinnbäck 1:12

Robert Gottlieb, f 20/5 1962

Stina Gottlieb, f  8/12 1964

Andy Gottlieb, f 22/12 2005

Familjen flyttade till Kinnbäck 2016

Kinnbäck 2:33

Tommy Johansson, f 2/3 1960, härstammar från Johan Petter Persson f 1819

Emil Johansson , f 11/4 1990, bor i Kinnbäck

Petronella Johansson ,f 5/12 1992,  bor i Skellefteå

I byn, nära hamnen, finns fyra fritidshus, som är avbildade och omtalade i Kinnbäcksboken

Kinnbäck 2:25

Fredrik Karlsson, Skellefteå,(son till Krister och Birgitta Karlsson) äger  f d Per-Erik Lindbergs stuga.

Kinnbäck 2:26

Lena Forsman äger f d Tomas Bergmans stuga

Kinnbäck ?:?

Anders( härstammar från Johan Petter Persson f 1819) och Carina Johansson äger f d Lennart Johanssons stuga. 

Kinnbäck 3:8

Catrin och Bernt Gran 

Kinnbäck 3:10

Stuga i Bjässviken